En bild som säger mer än vad jag kan just nu!

Ett enda möte på universitetet kan leda till många känslor. Både i form av tacksamhet med hjälp  av bekräftelsen men även i form av saknad från att vara någons. Men ikväll liksom alla andra kvällar är jag min egna Lotta. Det är en Lotta som nu ska dra till hallen för att steppa loss som den pliktskyldiga instruktör jag är och för att sedan med glädje få dyka ner i bassängen, simma så länge jag kan under vattnet, känna känslan över att nästan inte få luft. För att kunna hitta tacksamheten till syret ovanför vattenytan som sedan ger mig 45 min kraft till måndagsterapisimningen.

Det där hjärtat kommer aldrig att slängas, det ska tillsammans med de slitna blyertsraderna för evigt följa med mig i pepplådan.